Jag drar min svarta luva över huvudet, låser upp bilen och sätter mig bakom ratten. Ögonen svider av tårar som försöker trycka sig ut. Men jag vägrar sitta och låta mig själv gråta. Jag rullar ut mot gatan och gasar som jag aldrig gjort förr. Mätaren ökar snabbare och snabbare ända upp till 140 på en smal, liten väg.
Vägen känns tom och lång. Träden och människorna som passerar rör sig så otroligt sakta för att vara i denna farten. När jag kommit till en mindre väg i ett mörkt område ser man bara skräp, klotter på väggar och människor med svarta kappor där man inte kan se deras ansikten. Deras spettsiga luvor rör sig i samma riktning som min bil. Min syn blir suddigare och yrseln blir värre av alkoholen jag hällt i mig under kvällen. Jag ser ännu en person med luva. Personen rycker snabbt upp handen mot min bil och klämmer åt handen till en knytnäve. Mina däck börjar slira av vägen. Jag kan inte röra mina händer för att försöka stoppa bilen. Dom känns förlamade. Jag hinner inte tänka mer innan bilen krockar in i en stenmur.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

It was a cold winter night. A little girl (5 years old) named Honey and her father was moving to a new house. Her father and Honey jumped out of the car. Her dad was standing next to her and looking at the house smiling. The house looks like a huge c...